Ring oss på:
08-26 21 20

”Man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges.”

(Kierkegaard)

Jag har två grabbar som håller på att gå ut skolan, så det är mycket diskussioner och tankar vid matbordet om vad man ska bli när man blir stor just nu. Det har dykt upp vilda idéer om allt från oceanforskare på Hawaii till programdesigner. En sak jag har lovat mig själv dyrt och heligt är att aldrig dissa någons drömmar, så jag har varit klok nog att bara lyssna och ställa frågor. Men så blev jag abrupt kastad tillbaka i tiden, till då jag själv gick i nian. Och blev påmind om någon jag inte hade tänkt på under många år. Så här var det:

När jag gick i högstadiet spelade jag piano, hade en lektion varje vecka med en mycket tålmodig pianolärare. Jag övade pliktskyldigast, alltid för sent och alltid för lite. Jag försökte hitta på alla möjliga undanflykter och anledningar att göra något annat. Jag hade helt enkelt inte någon inre motivation som drev mig att spela.

Så fick vi en ny tjej i klassen i 9:an. Det märkliga med henne var att hon var helt besatt av att skriva i ett block, som hon alltid hade med sig. Dessutom gick hon omkring och lät lite svagt hela tiden. Hon liksom hummade och hade ljud för sig. Efter ett tag förstod jag att det var noter hon skrev i det där blocket, och ackord. Vanliga kids spelade fotboll eller kort på rasten, men inte hon.

En dag efter musiklektionen i skolan dröjde hon sig kvar i musiksalen, och när hon trodde att alla hade gått ut gick hon och satte sig vid pianot. Hon började testa sina ackord. Jag höll på att packa ihop mina saker och skulle precis gå, men frös till när jag hörde ackorden, stannade och vände mig om. Hon såg inte mig, men jag såg henne.

När jag hörde henne spela blev jag alldeles fascinerad. Och lika fascinerad blev jag över att se henne. Hennes ansikte var djupt koncentrerat och samtidigt totalt lugnt. Hennes händer rörde sig målmedvetet över tangenterna, och helt naturligt fick hon fram de där ackorden. Jag kommer fortfarande ihåg hennes leende, och uttrycket i hennes ansikte när hon fick rätt klangfärg på sina ackord. Hon var helt inne i sin värld, gick upp i musiken, avslappnad och totalt fokuserad samtidigt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Vi blev goda vänner efter den dagen. Jag förstår nu, många år senare, att det jag såg var en person i sitt rätta element som hade hittat sin unika talang och sitt stora intresse. Och att hon fick en enorm glädje, energi och tillfredsställelse av det hon gjorde. Hon hade den där inre drivkraften och längtan som riktigt bra musiker har, och hon gick sin egen väg. Som person var hon både känslig och hård som flinta på en och samma gång. Hon blev min idol.

Jag blev aldrig mer än hyggligt bra på piano, trots att jag sökte till Adolf Fredriks Musikgymnasium tillsammans med min kompis, sjöng i skolkören tillsammans med henne och övade träget. När jag hade gått ut skolan tyckte jag ett tag att jag hade kastat bort tiden, eftersom jag aldrig blev musiker. Så jag valde bort passionen och siktade på logiken och pluggade marknadsföring, affärsutveckling och beteendevetenskap.

Men idag, när jag ser tillbaka på vad jag kom att ägna mig åt, ser jag vad det var som min kompis egentligen gav mig. Jag inser nu att det jag har sökt efter i mitt liv har varit att möta människor som har den där inre energin och drivkraften. Som har en dröm, en vision om vad de vill åstadkomma. Som tror helhjärtat på det de gör, går sin egen väg och går upp i det de gör. Gör sin grej, som Jerry Williams sa. Och faktum är att jag möter människor med den energin varje vecka i mitt jobb som föreläsare. Dessutom jobbar jag med kolleger som har den.

Jag förstår idag att det där ögonblicket när jag såg min kompis vid pianot, såg hennes ansikte och hörde henne spela, var en helt avgörande upplevelse. ”Life defining moment”, som en av mina engelska kolleger sa. Det gjorde att jag började se människor på ett speciellt sätt, se när någon är i ett ”flow”. I sitt esse. Har man sett det en gång vill man se det igen och igen.

Min grej är människor helt enkelt. En speciell sorts människor, som har en vilja att uppnå något, lösa ett problem, hantera en situation. Som har mod, livsenergi och en kreativ skaparförmåga. Tar sig förbi hinder och svårigheter, reser sig vid motgångar. Och fylls av styrka och glädje när de lyckas uppnå det de vill.

Det är därför jag kom att ägna mitt liv åt att studera och lära ut förhandlingsteknik, affärsutveckling och retorik. Jag är helt fascinerad av människor som hittar sin egen talang och går in i ett omedvetet flow, hanterar en svår situation och uppnår det de har föresatt sig. Människor som har ett mål, ett mod, kreativitet och skaparförmåga. Det är vad som krävs för att bygga en riktigt bra organisation, landa ett stort projekt och bygga en kundportfölj. Passion och logik. Hjärta och tanke.

Jag har förstått nu att min speciella förmåga inte är att spela utan att upptäcka andra människors talang och styrka. Och framför allt veta hur jag ska träna dem att använda den talangen på rätt sätt i sin yrkesroll. När de måste kunna förhandla fram ett avtal, hålla en viktig presentation och få andra att lyssna, när de måste lösa ett problem.

Så även om jag inte blev musiker, så finns alla ingredienser där som jag egentligen ville ha. Bara i annan form. Och jag har hittat de människor jag letade efter, fast inte där jag hade trott – inte som musiker, utan som kundansvariga, projektledare, affärsutvecklare och goda ledare. Jag har fått förmågan att söka efter energi och att identifiera en unik talang när jag möter den. Och jag har fått den fantastiska förmånen att få utveckla talanger hos andra. Idag kan jag uppriktigt säga att det jag sysslar med ger mig en stor glädje. Jag har utvecklat en vana att rita och skriva ner tankar och idéer i ett block. Så här blev skissen efter min filosofiska djupdykning där vid köksbordet:

Ø Area: music. Business Negotiations, Communication & Psychology

Ø Talent: playing piano. Talent spotting and people development

Ø Passion: performing. Making people perform. Discover their strength and succeed.

Den skissen sitter nu på mitt kylskåp. Jag är övertygad om att om man skriver ner sina tankar och låter dem sitta någonstans där man ser dem, mognar de och växer till handling.

Jag är helt övertygad om att alla har en unik talang. Och jag är övertygad om att alla människor har en egen inre energikälla. En del hittar sin grej tidigt, andra är ”late bloomers”. Det fantastiska är att det aldrig är för sent att hitta sin grej. En del säger till och med att det är meningen med livet.

Tre frågor till dig:

  • Vad är det som är din grej? Vad är du bäst på?
  • Vilken sorts människor vill du ha omkring dig? De 7 personerna du träffar mest kommer att påverka och forma dig som människa.
  • När du ser tillbaka, kan du se ditt ”Life defining moment”?

Jag önskar dig att du hittar din energikälla, din talang och din inre drivkraft. Jag önskar dig modet att gå din egen väg. Jag önskar dig att få omge dig med människor som uppskattar dig för precis det.

//AN

****************************************************************************************************************************************************************

Du måste hitta din inre styrka

 

”Jag hade en märklig upplevelse. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad som hände, och framför allt är jag förbryllad över min egen reaktion”, sa min gode vän, en erfaren avdelningschef på ett IT-konsultbolag, när träffades över en lunch. ”Jag upplever mig själv som lugn och sansad och brukar ha lätt att komma överens med folk och hantera olika slags situationer. Men med den här personen gick det bara inte att nå fram.”

Så här var det: Vi hade ett internt möte för att diskutera vilken betalningsmodell vi skulle använda i framtiden. Vi hade fått en förfrågan från en kund, som fick oss att förstå att våra branschkolleger har börjat jobba på ett nytt sätt och att marknaden håller på att ändras. Jag skulle hålla i agendan, eftersom offertförfrågan var ställd till min avdelning, men alla skulle ju bli berörda av vårt svar. På mötet var det chefer från andra avdelningar, säljare och specialister. Jag kände några sen gammalt, men det var några nya ansikten också, från ett bolag som hade slagits ihop med oss.”

”Jag öppnade mötet och började presentera bakgrunden till varför vi var där. Jag såg att konsultchefen från det nya bolaget satt med armarna i kors och nästan demonstrativt fällde kommentarer till en kollega bredvid honom. Det tog inte mer än några minuter in i min presentation innan han avbröt mig och ifrågasatte om jag visste vad jag pratade om. Jag förklarade ganska lugnt att jag hade torrt på fötterna, och gick sen vidare. ”

Men konsultchefen gav sig inte. Han hade invändningar om allt, gick i klinch med mina specialister när de bekräftade det jag sa, kom med förolämpningar och mer eller mindre idiotförklarade oss. Mötet höll på att urarta i någon sorts ställningskrig. Det krävdes all min kraft att hålla mötet på rätt köl och stämningen något sånär konstruktiv.”

Efteråt undrade jag vad tusan som utlöste reaktionen. Det var ju ingen konflikt, utan ett möte där vi skulle diskutera och hitta en vettig lösning. Jag var helt oförberedd på att någon skulle reagera på det sättet.”

Så jag sökte upp konsultchefen för att reda ut det hela. Vi måste ju kunna jobba och diskutera olika förslag utan att det blir tredje världskriget. Han blev lite överraskad när jag kom in i hans kontor dagen därpå, men hade ju lugnat ner sig. Jag slog mig ner i en stol och frågade hur läget var och vad han tyckte om frågan. Först svarade han lite trött att det var mycket att göra och att han inte hade tid att ta fram nya modeller. Men sen var det som om han halkade tillbaka till gårdagens möte, och han gick till angrepp – igen.”

Jag brukar kunna vända de flesta diskussioner genom att lyssna och visa att jag vill lösa problemet. Men här gick det inte. Inga fredstrevare gick hem. Det blev som någon sorts skruvad Bergman-pjäs, där två grälsjuka människor sitter vid ett köksbord och ger sig tusan på att hitta en anledning att starta ett bråk genom att agera offer eller anklaga den andra för något den inte har sagt eller ens tänkt. Så jag tog min kaffekopp och drog mig tillbaka.”

”Jag förstod ju nu att det inte rimligtvis kan ha varit sakfrågan som gjorde att han reagerade som han gjorde. Det måste vara något annat. Men jag fattar inte vad. Jag vet bara att dramer, offentliga gräl och personangrepp inte är min grej. Jag var totalt ur slag resten av dagen. Jag kände att om företagskulturen hos oss kommer att gå åt det hållet, är inte det här rätt plats för mig.”

Sen dess har jag funderat på vad som gjorde att han reagerade som han gjorde. Men framför allt har jag funderat på vad hos honom som gjorde att jag förlorade min vanliga positiva inställning, energi och handlingskraft. Jag kände inte igen mig själv.”

”Vad tror du om det här?”

”Svår sits”, sa jag. ”Men jag känner igen situationen, och du är inte den första – eller den sista – som råkar ut för nåt liknande. Min kollega John skulle säga att det som ligger bakom är gamla mönster som har uppstått tidigare som går igång när en ”trigger” dyker upp. Alla har mönster för hur man skapar relationer till andra, till kolleger, till chefer, till auktoriteter, till vänner, privat. ”Bonding patterns”. I de mönstren ingår hur man hur man hanterar intressekonflikter, hur man försvarar sin ståndpunkt och om man söker samförstånd eller maktkamp. Se det som att du har fått en lektion i destruktiva beteendemönster.”

Det viktiga är att bli medveten om vad som händer. Först därefter kan du välja hur du tänker reagera på det. Tänker du falla undan, låta någon rasera något som är värdefullt, eller tänker du stå upp för det du tror på? Du kan också fundera på vilka människor du vill ha omkring dig, i medvind och i motvind.”

”Tack och lov kan man ändra sina egna mönster, bara man bir medveten om dem. Om man klart kan man se vad som är på gång i en destruktiv situation kan man välja att ta ett steg åt sidan istället för att automatiskt gå in i gamla inlärda, omedvetna reaktionsmönster. Att vara konflikträdd i fel situation kan vara lika förödande som att automatiskt regera sin omgivning med aggressivitet och hot.”

”Det märkliga är att när man ändrar sina mönster kommer något att hända i ens omgivning. Det låter som att du är där nu. Och det verkar som att din kollega har hjälpt dig att komma dit”, sa jag. Då tittade han upp och log för första gången under lunchen.

PS!

Vill du veta mera, boka in 20-21 september för en internatkurs i Stockholms skärgård, ”Personlig SWOT”, en interaktiv intensivkurs i psykologi. Om du har en yrkesroll där du möter och leder människor är det här en pusselbit som gör dig starkare, klokare och mera handlingskraftig. Efter den veckan kommer du att se både dig själv, din ledningsgrupp, ditt team och din omgivning med nya ögon. ”Personlig SWOT” kan beskrivas som den individfokuserade motsvarigheten till UGL.

Kursen genomförs av John Kent, på lättförståelig på engelska. //DS

****************************************************************************************************************************************************************

Lost in Execution

Jag åt lunch med en god vän härom veckan som är helt oförmögen att hålla en röd tråd i samtalet – han har minst tre trådar på gång samtidigt, och hoppar utan förvarning mellan vilda associationer som dyker upp. Det är spännande, roligt och utmanande, och man vet aldrig vad det utmynnar i. Jag gillar våra luncher skarpt. Nu sist gick han från Bitcoin till Blockchain och vidare till en av hans favoritfilmer, ”Lost in Translation”, och kom in på hur starkt ett outtalat budskap kan vara. Och så säger han, med ett karakteristiskt kvanthopp: ”Lost in Execution – det är där de flesta idéer fastnar”.

Jag är fortfarande, efter alla år, så fascinerad av människor som får snilleblixtar och kläcker idéer, stora som små. En del behöver TLC – Tender Love and Care – för att våga göra det, medan andra inte går att stoppa, de har en idégenerator som tickar och går jämt. De ser gamla uppfinningar i ny dager, eller ser möjligheter i problem som andra avfärdat.

Ta bara det här exemplet: Jag hade förmånen att få jobba med en kreativ och intelligent person för en tid sedan som berättade en helt fantastisk historia. Den handlade om en god vän och hans familj som var på bilsemester i norra Italien. På kvällen kom de fram till det lilla familjeägda pensionatet och han gick in med sin 12-åriga son för att checka in. Där satt en farbror och skrev på en skrivmaskin. Grabben frågar förundrat vad det är för grej den gamle mannen använder. Pappan undrar hur han ska förklara det, och säger till slut:
”Det är ungefär som en dator, men man behöver inte gå till printern och hämta pappret utan det sitter i redan.”
Grabben utbrister imponerat: ” Vilken grej!!!”

Den grabben skulle jag vilja jobba med när han blir större. Både för hans förmåga att ställa frågor, och för hans förmåga att bli förundrad och se saker i ny dager. Jag skulle säga till honom:

  • Bry dig inte om folk som säger: ”Det har gjorts redan”, ”det finns redan”, ”det är en gammal idé”. Och lägger till: ”Och det fungerade inte då heller”.
  • Bry dig inte om folk som säger att du inte förstår dig på det här.
  • Om du ser något spännande och roligt – kör! Utveckla din idé, hitta vägen framåt. En vacker dag kommer det att bli något stort. Fast kanske inte det du trodde från början.
  • Omge dig med människor som har fantasi och livsenergi. Människor som får dig att utvecklas och tro på dig själv.
  • Hitta folk som är bra på det du inte är bra på – och hjälper dig att få dina idéer att bli verklighet.

Och sen skulle jag ha sagt:

För att lyckas med det du företar dig måste du kunna få andra att tro på din idé och se värdet i den. Du kommer att behöva presentera den, försvara den, hantera invändningar och kritik utan att tappa fattningen och övertygelsen. Hur nervös och liten du än känner dig, är det viktigt att du ger dem intrycket att du tror på din sak och brinner för det du pratar om. Det är nyckeln till framgången.

Och sen måste du kunna förhandla fram bra avtal med rätt villkor, inte bli överkörd, lurad eller utnyttjad. Du måste kunna läsa folk och göra en bedömning av vilka du kan lita på. Du får varken vara för girig eller för naiv, för då kommer din idé aldrig att bli något. Eller så kommer någon annan, som är en skickligare förhandlare, att bli den som gör det hela till en fantastisk affär, och tjänar både pengar och får äran.

Att få andra att göra verklighet av sina idéer – det är vad som får mig att gå till jobbet varje vecka, och fortfarande efter alla dessa år vara lika nyfiken och förväntansfull på vem jag kommer att möta. Kanske någon som är som den där grabben?

Och mitt uppdrag är att göra mitt bästa för att se till att det som den personen tror på inte blir ”Lost in Execution”. //Anne Neppare, Cognosis AB

****************************************************************************************************************************************************************

Experimentet på Harvard Business School:

Vad din hjärna sysslar med när du är upptagen med annat.

För några år sedan gick jag en kurs på Harvard Business School, i förhandlingsteknik. En av de föreläsningar som stack ut handlade om beslutsprocesser, vad hjärnan tar in och hur man agerar i komplexa situationer med mycket information där man måste ta flera beslut och välja väg, under press.

Så här gick experimentet till: ”Idag tänker jag visa er en kort film”, sa Max Bazerman, vår professor. ”Filmen visar åtta personer som joggar runt i en ring, samtidigt som de slumpmässigt passar en basketboll mellan sig. Er uppgift blir att räkna antalet passningar från de som har vit tröja på sig. Bara de. Ready?” Och så startade han filmen.

I föreläsningssalen satt ca 90 personer från jordens alla hörn, alla med gedigen utbildning bakom sig och rätt tunga jobb. Stefano som satt bredvid mig, chef på en investeringsbank i Milano, lutade sig fram och viskade konspiratoriskt: ”Jag har läst om det här experimentet, de har en överraskning i filmen, håll ögonen öppna!”

Jag tittade på filmen, räknade antalet passningar och höll ögonen öppna.

”Hur många passningar?”, sa vår professor när filmen var klar efter ca 3 minuter. ”85”, sa jag. ”89”, ropade någon annan. Det visade sig att våra gissningar varierade mellan 81 och 89, och de flesta landade på 86. En klassisk normalfördelningskurva, ”bell curve”. Sen kom vi in på konfidensintervall, dvs hur säker man var på sin gissning, och vad som får folk att lita på sina bedömningar och slutsatser.

Stefano lutade sig fram igen och väste: ”Vilken luring, de har tagit bort överraskningen i filmen, det måste vara för att det här Harvard-experimentet har blivit så känt nu. Synd, det hade varit kul att få vara med om det själv.”

Då säger vår professor: ”Hur många var det som såg gorillan?” Vi stirrar på varandra och undrar om vi har missuppfattat frågan. Det blev knäpptyst, ingen ville verka dum och säga det vi alla tänkte. ”Which gorilla, professor?” frågar till slut Stefano. ”Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att det var någon gorilla i den här filmen, du kanske tänker på en annan film?”

Max tittade ut över oss från sin kateder och frågar: ”Bara så att jag verkligen får det här klart för mig, om det var någon som såg en gorilla, räck upp handen!”. Vi kunde se Max leende bli bredare och bredare. ”Ingen? Är ni helt säkra?” Ingen räckte upp handen, och vi log överseende tillbaka. Max är ju trots allt professor och lever i sin egen värld, han har nog blandat ihop det här på något sätt.

”Let me show you the film again”, sa Max. “Titta noga.” Han startade filmen, vi såg samma människor långsamt springa runt i en cirkel och passa en basketboll mellan sig. Efter 2 minuter kom det in en person utklädd till gorilla, gick in i mitten av ringen, ställde sig där och slog sig för bröstet, och vandrade sen ut ur ringen, medan alla andra fortsatte att springa runt och passa bollen.

”Ok, we have 90 supposedly fairly smart people in the room, you are not blind as far as I can tell, how can you explain this to me?” sa professor Bazerman med ett brett flin. Nu var han i sitt esse, och hade vår fulla uppmärksamhet. Den föreläsningen var en av de mest fängslande jag varit på.

I korta drag var det här förklaringen: När din hjärna blir bombarderad med mycket ovana intryck eller information som inte verkar hänga ihop, kommer den att leta efter/ reagera på/ge sig själv en ”huvudorder”, definiera ett uppdrag eller en slutsats och fokusera på den. Förträngningsmekanismen kickar sen in, en grundläggande överlevnadsinstinkt, och allt som inte berör uppdraget eller slutsatsen sållas bort. Man blir helt enkelt blind för det som inte passar in i bilden. Man får tunnelseende, och klarar inte av att se eller ta in hela bilden.

Det här är ett känt fenomen inom vittnespsykologi. Selektiv perception kallas det för. Man utelämnar inte information med flit, utan det är helt enkelt hjärnan som är fullt sysselsatt med att hantera en situation under stress.

Det är därför det är så viktigt att ta in en ”second opinion” i viktiga beslut. Ha någon som ser med fräscha ögon, som inte har bildat sig en uppfattning och fastnat i sin världsbild. Och det är därför det är så viktigt att man i en ledningsgrupp har olika personligheter, uppfattningar och vågar ifrågasätta. Och kan lyssna.

Och det är framför allt därför det är så viktigt att ha en teknik och att träna sig att förhandla och att hålla viktiga presentationer. Träningen gör att du minskar stressen på din hjärna, vilket gör att du kan slappna av och använda dina sinnen fullt ut.

Efter föreläsningen var Stefano djupt skakad över att han inte såg gorillan, trots att han hade ”classified inside information”, som han sa. Han bara vägrade att tro att hans hjärna kunde bli manipulerad. Så han hävdar än idag att det var två olika filmer och att det här var professor Max privata practical joke.

Och jag? Jag vet att det stämmer. Om du vill se experimentet och läsa mer, får du en länk här: http://www.theinvisiblegorilla.com/videos.html.

//Anne Neppare, Cognosis AB

***********************************************************************************************************************************

Frågor och svar om
Personlig Swot – Intensivkurs i psykologi

Den 14-15 september går ”Personlig Swot – Intensivkurs i psykologi” på Ingarö, utanför Stockholm, en specialutvecklad kurs i beteendevetenskap och praktisk psykologi. Den kursen är en hybrid mellan psykologi, självkännedom, kommunikation och transaktionsanalys. Allt handlar om att förstå, läsa och hantera de individer som du möter i ditt jobb – och att känna dina egna drivkrafter, hinder och motivatorer. Till syvende och sist, bortom vår titel, ståndpunkt och uppdrag, är vi alla människor. Att förstå grundsubstansen i tillvaron är vad seminariet handlar om.

Här kommer nu svar på några av de frågor vi har fått:

  1. Vad är det för inriktning på kursen? Är det en utbildning som jag har nytta av i mitt jobb? Svar: Det här är en utbildning du definitivt har användning av i din yrkesroll. – Om du är chef, kundansvarig, förhandlare eller projektledare kommer den här utbildningen  att ge dig en ökad säkerhet och förmåga att läsa andra människor, vilket gör att du ökar din skicklighet att hantera känsliga situationer. En stor del av framgången i de yrkesrollerna bygger på att veta vad man ska säga och hur man ska framföra det.  Likaväl som att inse vad man inte ska säga, vad som kan göra att man ofrivilligt stampar på en öm tå hos en annan person. Om du är chef, ledare eller intern projektledare kommer den här utbildningen också att ge dig en ökad självkännedom och ge dig verktyg att hantera svåra situationer och individer som suger energi från dig, undvika låsningar och intressekonflikter. För att bli helgjuten och stark som ledare är det helt avgörande att man har en god självinsikt. Lika viktigt är det att kunna läsa av dina medarbetare och hantera dem på rätt sätt. Du behöver veta vad som motiverar – och demotiverar – dina medarbetare för att få dem att göra sitt bästa, få dem att utvecklas och vilja vara kvar. Det vanligaste skälet att man byter jobb är den närmaste chefen… Och att man känner sig fel hanterad.
  2. Blir det väldigt personligt? Svar: Det blir inte mer personligt än du känner för. Generellt brukar det vara så att ju mera man frågar och delar med sig, desto mera får man tillbaka. Men hela seminariet bygger på en stor respekt för varje persons integritet – så du väljer helt själv. Grundtanken är att vi fokuserar på självkännedom, motivatorer, drivkrafter och hur vi läser andra i vår professionella roll. Detta är inte primalterapi, som någon uttryckte saken… Samtidigt så är det ju så att ingen av oss lever i ett vakuum, utan vi har alla ett liv utanför jobbet. För att göra ett bra jobb måste man kunna hantera det som händer utanför jobbet också. Många aspekter från kursen kan du mycket väl tillämpa i övriga livet. Som chef, projektledare och förhandlare kommer du att ha stor nytta av att kunna förstå hur människor omkring dig mår utanför jobbet, givetvis.
  3. Kan man prata med kursledare lite enskilt om det dyker upp något speciellt man skulle vilja fråga om? Svar: Ja, absolut! Vi kan även ha en kontakt efter seminariet.
  4. Är ni två kursledare? Svar: Det är John Kent som är huvudkursledare och Anne Neppare kommer att vara med som resurs på denna kurs. Annes roll är att vara bollplank när vi kommer in på frågor som rör förhandling, ledarskap, internpolitik eftersom hennes huvudämne är förhandlingsteknik och retorik. Så du har tillgång till två bollplank/rådgivare på den här kursen. Förutom dina kursare, som lär ha en hel del erfarenheter och klokskap i bagaget.
  5. Om man är lite rostig på engelska, hur fungerar det? Svar: John har jobbat i Sverige under många år, och pratar en mycket klar, lättförståelig engelska. Det brukar inte vara några problem om du har hyggligt ordförråd. Övningarna kan man med fördel genomföra på svenska. Skulle det vara något som du behöver tolkningshjälp med, så är det Annes uppgift att bistå med det. Språket brukar inte vara något hinder, tvärtom.
  6. Vad är det för skillnad på UGL och Personlig SWOT? Om man har gå UGL, hur ställer ni er till det? Svar: UGL fokuserar på grupputveckling, gruppdynamik och ledarskap i förhållande till en grupp. Om du har gått UGL har du stor nytta av det i denna kurs. Personlig SWOT fokuserar på dig som individ, och hur du läser av och skapar relationer med andra på ett individuellt plan. Man kan säga att Personlig SWOT är UGL på individnivå.
  7. Om man bor i Stockholm, kan man åka hem på kvällen? Svar: Det allra bästa är om du kan avsätta dessa två dagar till att ägna dig åt kursen, reflektera, samtala med övriga kursdeltagare och utbyta erfarenheter, därför har vi valt internatform. Om det är så att du bor i närheten och behöver kunna åka hem på kvällen så går det dock givetvis bra.

***********************************************************************************************************************************