Tips! Är du intresserad av kommunikation, psykologi och beteendevetenskap på djupet?

Gå till anmälan
Kontakta oss

En Anders behövs överallt

Vad rätt ord gör med en

Så här är det: Jag har vågat mig utanför min ”comfort zone”. Jag har gett mig in i något som jag inte har någon som helst erfarenhet av eller kunskap om – jag har börjat spela golf. Så från att ha varit erfaren seglare är jag nu istället nybörjar-golfare, och får en handgriplig livslektion i att vara ödmjuk och lära mig något helt nytt. Det är en klart intressant upplevelse att våga sig ut på djupt vatten.

Jag förstår precis hur det känns att inte veta hur det går till att förhandla eller att hålla en bra presentation. Eller vara chef. Något som många blir inslängda i utan att fått någon träning eller utbildning i, och bara förväntas göra på instinkt. Hur osäker man känner sig av att inte veta hur man ska göra, inte veta hur det fungerar. Hur nervös man blir av att alla märker om man kan eller inte kan. Hur olycklig man blir av att göra bort sig, hur frustrerad man blir av att inte ha flyt och göra dåligt ifrån sig. Det vill ju ingen.

I det läget är en duktig mentor, lärare och coach den kraft som gör att man kommer över den där mentala tröskeln, vågar ta steget, prövar sina vingar och till slut hittar sin egen stil och teknik. Börjar få självförtroende och njuta av att behärska situationen. Omgivningens stöd, konstruktiva tips, vänlighet och positiva energi. Och så klart en bra grundutbildning.

Själv brukar jag spela med goda vänner, som är på ungefär samma nivå som jag, där vi alla är avslappnade och peppar varandra. Men för någon vecka sedan hade de fått förhinder, fick jag veta när jag stod och skulle påbörja rundan. Istället dök det upp en okänd person som tänkte haka på. På golfbanan är det kutym att man är vänlig och spelar med alla som vill spela om det finns plats, så jag kunde inte fega ur. Så jag hälsade glatt och presenterade mig. Och han returnerade med ”Anders”, gick upp på tee och slog ut – ett fenomenalt slag som gick spikrakt hur långt som helst. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det här var ju mindre kul – så snart jag lyfter klubban kommer han att se att jag är nybörjare. Och jag drabbades av akut prestationsångest. Blev nervös, fick hjärtklappning och tappade fokus totalt.

Men jag bet ihop, skärpte mig och slog ut mitt första slag. Som gick halvbra.
”Bra!” ropar Anders. Han som alltså hade slagit ut med ett tre gånger så långt, perfekt slag. Jag log blekt.
Vi gick ut på banan tillsammans och började småprata lite trevande.
”Hur länge har du spelat?” undrade jag.
”20 år”, svarar Anders.
”Oj, det var inte illa!”, svarar jag. Och till slut var jag tvungen att ställa den brännande frågan:
”Får man fråga vad du har för handicap?” Det här är ju en lite känslig fråga – som att undra hur mycket någon har på banken eller hur många renar en same har.
”Nio”, svarar Anders. Och så lägger han till: ”Jag är urdålig.”
”I mina ögon ser det ut som att varje slag är fantastiskt”, svarade jag spontant.
Och sen var isen bruten.

Under den där golfrundan pratade vi om alla möjliga saker. Fast på ytan om golf. Anders började lite försiktigt ge små vänliga tips. Efteråt insåg jag att han på sitt lågmälda sätt hade lyckats pränta in tre saker som helt klart var viktiga för mig just där och just då.

1. Ha en plan. Ta ut din kurs.
Innan du gör något alls, ställ dig bakom bollen, ta sikte på var du vill den ska landa och dra en tänkt linje till var den är nu. Ta ut ett första delmål, en tänkt punkt på den linjen. Sen koncentrerar du dig helt på nuet, på bollen och siktar på det första delmålet när du väl gör ditt slag. Då är du på rätt kurs.
2. Fokusera på vad du gör rätt och var glad för varje bra insats.
Låt dig inte nedslås när det inte går som du har tänkt. Du kommer att lära dig det här du också – som alla andra. Alla är barn i början.
3. Våga be om hjälp, fråga och visa att du verkligen vill lära dig.

När killen med 9 i handicap förstod att jag var genuint intresserad av det han hade att berätta, sänkte han garden och klev in i rollen som mentor. Och han visade sig vara en oväntat duktig pedagog.

På väg hem från golfbanan den dagen var jag på fantastiskt gott humör. Jag kände mig stärkt, hade fått massor med fördjupade insikter, träning och beröm – och det som satt kvar på näthinnan var Anders genuina glädje varenda gång jag slog ett riktigt fint slag. Alla fulslagen ignorerade han bara.

Så vill man att ens kolleger och ens chef ska vara. Och ens coacher och lärare i livet. Att genuint vilja att man ska bli sitt bästa jag, och glädjas åt det. Nästa gång jag ser Anders på golfbanan tänker jag ge honom en flaska bubbel och en medalj.

//Anne Neppare