Bli skickligare, säkrare och mera medveten som förhandlare!

Gå till anmälan
Kontakta oss

Legacy

eller det bästa jag sagt till mina barn

När jag fyllde år en gång höll en god vän ett tal som jag fortfarande tänker på då och då. Det finns olika versioner av historien, du kanske har hört den. Det här är min väns version:

”Studenten frågade sin professor hur man ska göra för att leva ett bra liv. Professorn tänkte några minuter, och så sa han så här: Tänk dig att du har en stor glascylinder, 1 meter hög, 50 cm i diameter. Det är den tid du har. Ditt liv.

Låt oss säga att man kan fylla cylindern med sten av olika slag.

Du kan låta slumpen avgöra vilka stenar som fyller din cylinder. Låta allt möjligt hamna in i den.

Du kan låta andra lägga ner stenar i din cylinder. Det som de tycker borde finnas där. De säger åt dig vad som är rätt och vad du borde göra.

Eller så kan du välja att fylla din glascylinder med det som du vill ha där. Och då ska du tänka såhär:

Först tar du de stora stenarna. Det som verkligen är viktigt för dig att ha med.

Sen tar du de mindre stenarna. Sånt som du tycker är viktigt, men på andra plats.

Och sist häller du i sand som fyller ut mellanrummet mellan stenarna.

Sen är cylindern full.”

Men hur ska man veta vilka stenar som är rätt för en själv måste ju den där studenten ha undrat, tänkte jag när jag hörde historien första gången.

Själv är jag idag övertygad om att vi alla har en inre kompass, som ger utslag när vi kommer i närheten av rätt saker – rätt människor, rätt miljö, rätt roll, rätt jobb, rätt musik, rätt intresse. Något som gör en nyfiken, fascinerad, lycklig, begeistrad, berörd, lätt om hjärtat, stolt, engagerad. En uppgift, något som gör att man glömmer bort tiden, något man kan hålla på med det hur länge som helst utan att tröttna. Flow. Man känner sig nöjd. Tillfreds. Man är där man vill vara. Det är roligt, spännande och lätt, man kommer i kontakt med vägvisare som delar med sig och visar en hur det fungerar.

Jag har förmånen att vara förälder till två fantastiska grabbar som idag står på egna ben. Nu är kunskapsutbytet verkligen dubbelriktat – jag lär mig hela tiden något nytt av dem. Allt ifrån elektroteknik till fraktaler, emergens, gaming och musik. Hur kul som helst. Nya begrepp dyker upp som jag inte visste fanns. Härom kvällen satt vi vid köksbordet och ena grabben berättade om AI-robotar. Och plötslig dök ett minne upp från när han gick i nionde klass. Han skulle ha prov i spanska, och vid middagen den gången utbrast han desperat:

”Är det så här det är att jobba? Sen när man har gått ut skolan? Att man är tvingad att hålla på med trista saker hela tiden?! Inte kan göra vad man vill och ha kul?”

Först höll jag på att börja skratta och skämta bort det, men sen såg jag uppgivenheten och oron i hans ögon och ändrade mig snabbt.

”Nej för tusan, det är precis tvärtom, sa jag. När du blir stor och börjar jobba kommer du att kunna hålla på med det du tycker är roligt och spännande. Det är som att bara ha dina favoritämnen, hela tiden. Det som du är bäst på och har lätt för. Det kommer att vara tufft ibland och du kommer att få slita, men du kommer ha andra som hjälper dig och backar upp dig. Att vara stor är att kunna välja själv! Jag har världens roligaste jobb – och det kommer du också att få!”

Så kom jag med ett ryck tillbaka till nutiden och AI-robotarna. Och jag tänkte för mig själv att om det bara är en grej jag har sagt som har gått in, så verkar det vara den kommentaren. Och då har jag gjort det viktigaste som förälder. Allt annat är sand.

//Anne Neppare