Tips! Är du intresserad av kommunikation, psykologi och beteendevetenskap på djupet?

Gå till anmälan
Kontakta oss

Lek med tanken…

Jag var på en helt fantastisk konsert i fredags med Nisse Landgren, en av mina favoriter. Det jag gillar så mycket med att gå på konserter är alla intryck och tankar som väcks när man upplever musiken. Och man vet aldrig förrän efteråt vad som fastnar och kommer upp till ytan hos en själv. Efter Nisse Landgrens konsert så var det oväntat nog inte musiken och sången som etsade sig fast i minnet, utan ett intro till en låt, vad han sa innan han sjöng den. Så här sa han:

”Nu kommer en låt som jag har tyckt om ända sedan jag hörde den första gången. Det är en låt från den första plattan som Paul McCartney gav ut själv, efter sin tid med Beatles. Jag var nog inte mer än 14 år, och jag återvänder till den med jämna mellanrum. Nu har jag själv förmånen att vara musiker och skriva egna arrangemang – och stå här i Konserthuset och dela min musik med er. Jag hoppas ni kommer att tycka om den lika mycket som jag.”

Det där introt gjorde att det blev helt andra resonansbottnar när bandet började spela. Och jag blev slungad tillbaka i tiden till en liknande upplevelse. Det var när jag var i England första gången i mitt liv, på en språkresa i Cambridge. Familjen jag bodde hos spelade en dag en ny skiva de hade köpt: ”Variations” av Andrew Lloyd Webber. Och jag bara frös till. Jag kommer fortfarande ihåg rummet jag var i när musiken strömmade ut från högtalarna, ljuset, platsen. Vilket håll musiken kom från. Den musiken hade jag i huvudet hela min tid i Cambridge, och den gjorde något alldeles speciellt med mig. Det var då jag upptäckte musik på allvar. Jag köpte med mig den skivan hem för mina sista pengar och har ända sedan dess spelat den med jämna mellanrum. Jag hör varje gång nya figurer, nya snygga passager.

När jag gick ut från konserten på fredagskvällen insåg jag att jag inte hade lyssnat på den där Lloyd-Webberplattan på länge. Jag insåg också nu, många år senare, hur mycket de där tidiga intrycken hade format mig. Vilken enorm kraft det ligger i att uppleva något man bara fryser till av, som väcker den där känslan. En blandning av glädje, förundran, njutning, passion. ”Flow” skulle en del kalla det. Har man väl upplevt den där känslan, inser man att livet är fullt av fantastiska saker att upptäcka. Och då börjar man leta på allvar.

Där någonstans väcktes grunden i en livsinställning som har följt mig sen dess, att man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Upptäckarlust. Nyfikenhet, förväntan och öppenhet.

Jag gick såklart hem och letade rätt på min retro-CD med Andrew Lloyd Webbers ”Variations” och satte mig ner och lyssnade. Och blev lika berörd av musiken nu som alltid.

Dagen därpå, dvs på lördagen, hade jag sedan ett år tillbaka skaffat biljetter till en annan konsert, Rachmaninovs Paganini-variationer med Kungliga Filharmonikerna och genialiska pianisten Alexander Gavrylyuk, en annan favorit. Det han gör med ett piano är magi. En helt annan genre än Nisse Landgrens funkjazz och Andrew Lloyd Webber.

Och det helt osannolika inträffar när konserten börjar – jag inser med en lätt chockartad känsla att jag sitter och lyssnar på samma musik som Andrew Lloyd Webbers ”Variations” bygger på. Andrew Lloyd Webber gjorde en cover på ett tema av Paganini. Och det gjorde Rachmaninov också. Samma svidande vackra grundtoner – som har inspirerat andra till helt olika musikformer, olika ljudbilder och tolkningar. Jag blev totalt gripen. Jag har alltid lett åt min blödiga kollega som gråter på sorgliga filmer, men på den konserten var det jag som satt där och fick tårar i ögonen utan att kunna hejda det.

Livet är märkligt. Och förunderligt.

Jag är säker på att du har liknande upplevelser. Och att de har påverkat dig, medvetet eller omedvetet. Lek med tanken: Vad skulle hända om du såg dina spår klart och tydligt, och aktivt började leta efter dem när du går framåt? Om du skulle låta ditt liv formas efter att hitta ditt ”flow”?

//Anne Neppare, Cognosis