Tips! Är du intresserad av kommunikation, psykologi och beteendevetenskap på djupet?

Gå till anmälan
Kontakta oss

”Man förstår livet baklänges men måste leva det framlänges.”

Jag har två grabbar som håller på att gå ut skolan, så det är mycket diskussioner och tankar vid matbordet om vad man ska bli när man blir stor just nu. Det har dykt upp vilda idéer om allt från oceanforskare på Hawaii till programdesigner. En sak jag har lovat mig själv dyrt och heligt är att aldrig dissa någons drömmar, så jag har varit klok nog att bara lyssna och ställa frågor. Men så blev jag abrupt kastad tillbaka i tiden, till då jag själv gick i nian. Och blev påmind om någon jag inte hade tänkt på under många år. Så här var det:

När jag gick i högstadiet spelade jag piano, hade en lektion varje vecka med en mycket tålmodig pianolärare. Jag övade pliktskyldigast, alltid för sent och alltid för lite. Jag försökte hitta på alla möjliga undanflykter och anledningar att göra något annat. Jag hade helt enkelt inte någon inre motivation som drev mig att spela.

Så fick vi en ny tjej i klassen i 9:an. Det märkliga med henne var att hon var helt besatt av att skriva i ett block, som hon alltid hade med sig. Dessutom gick hon omkring och lät lite svagt hela tiden. Hon liksom hummade och hade ljud för sig. Efter ett tag förstod jag att det var noter hon skrev i det där blocket, och ackord. Vanliga kids spelade fotboll eller kort på rasten, men inte hon.

En dag efter musiklektionen i skolan dröjde hon sig kvar i musiksalen, och när hon trodde att alla hade gått ut gick hon och satte sig vid pianot. Hon började testa sina ackord. Jag höll på att packa ihop mina saker och skulle precis gå, men frös till när jag hörde ackorden, stannade och vände mig om. Hon såg inte mig, men jag såg henne.

När jag hörde henne spela blev jag alldeles fascinerad. Och lika fascinerad blev jag över att se henne. Hennes ansikte var djupt koncentrerat och samtidigt totalt lugnt. Hennes händer rörde sig målmedvetet över tangenterna, och helt naturligt fick hon fram de där ackorden. Jag kommer fortfarande ihåg hennes leende, och uttrycket i hennes ansikte när hon fick rätt klangfärg på sina ackord. Hon var helt inne i sin värld, gick upp i musiken, avslappnad och totalt fokuserad samtidigt. Jag hade aldrig sett något liknande.

Vi blev goda vänner efter den dagen. Jag förstår nu, många år senare, att det jag såg var en person i sitt rätta element som hade hittat sin unika talang och sitt stora intresse. Och att hon fick en enorm glädje, energi och tillfredsställelse av det hon gjorde. Hon hade den där inre drivkraften och längtan som riktigt bra musiker har, och hon gick sin egen väg. Som person var hon både känslig och hård som flinta på en och samma gång. Hon blev min idol.

Jag blev aldrig mer än hyggligt bra på piano, trots att jag sökte till Adolf Fredriks Musikgymnasium tillsammans med min kompis, sjöng i skolkören tillsammans med henne och övade träget. När jag hade gått ut skolan tyckte jag ett tag att jag hade kastat bort tiden, eftersom jag aldrig blev musiker. Så jag valde bort passionen och siktade på logiken och pluggade marknadsföring, affärsutveckling och beteendevetenskap.

Men idag, när jag ser tillbaka på vad jag kom att ägna mig åt, ser jag vad det var som min kompis egentligen gav mig. Jag inser nu att det jag har sökt efter i mitt liv har varit att möta människor som har den där inre energin och drivkraften. Som har en dröm, en vision om vad de vill åstadkomma. Som tror helhjärtat på det de gör, går sin egen väg och går upp i det de gör. Gör sin grej, som Jerry Williams sa. Och faktum är att jag möter människor med den energin varje vecka i mitt jobb som föreläsare. Dessutom jobbar jag med kolleger som har den.

Jag förstår idag att det där ögonblicket när jag såg min kompis vid pianot, såg hennes ansikte och hörde henne spela, var en helt avgörande upplevelse. ”Life defining moment”, som en av mina engelska kolleger sa. Det gjorde att jag började se människor på ett speciellt sätt, se när någon är i ett ”flow”. I sitt esse. Har man sett det en gång vill man se det igen och igen.

Min grej är människor helt enkelt. En speciell sorts människor, som har en vilja att uppnå något, lösa ett problem, hantera en situation. Som har mod, livsenergi och en kreativ skaparförmåga. Tar sig förbi hinder och svårigheter, reser sig vid motgångar. Och fylls av styrka och glädje när de lyckas uppnå det de vill.

Det är därför jag kom att ägna mitt liv åt att studera och lära ut förhandlingsteknik, affärsutveckling och retorik. Jag är helt fascinerad av människor som hittar sin egen talang och går in i ett omedvetet flow, hanterar en svår situation och uppnår det de har föresatt sig. Människor som har ett mål, ett mod, kreativitet och skaparförmåga. Det är vad som krävs för att bygga en riktigt bra organisation, landa ett stort projekt och bygga en kundportfölj. Passion och logik. Hjärta och tanke.

Jag har förstått nu att min speciella förmåga inte är att spela utan att upptäcka andra människors talang och styrka. Och framför allt veta hur jag ska träna dem att använda den talangen på rätt sätt i sin yrkesroll. När de måste kunna förhandla fram ett avtal, hålla en viktig presentation och få andra att lyssna, när de måste lösa ett problem.

Så även om jag inte blev musiker, så finns alla ingredienser där som jag egentligen ville ha. Bara i annan form. Och jag har hittat de människor jag letade efter, fast inte där jag hade trott – inte som musiker, utan som kundansvariga, projektledare, affärsutvecklare och goda ledare. Jag har fått förmågan att söka efter energi och att identifiera en unik talang när jag möter den. Och jag har fått den fantastiska förmånen att få utveckla talanger hos andra. Idag kan jag uppriktigt säga att det jag sysslar med ger mig en stor glädje. Jag har utvecklat en vana att rita och skriva ner tankar och idéer i ett block. Så här blev skissen efter min filosofiska djupdykning där vid köksbordet:

Ø Area: music. Business Negotiations, Communication & Psychology

Ø Talent: playing piano. Talent spotting and people development

Ø Passion: performing. Making people perform. Discover their strength and succeed.

Den skissen sitter nu på mitt kylskåp. Jag är övertygad om att om man skriver ner sina tankar och låter dem sitta någonstans där man ser dem, mognar de och växer till handling.

Jag är helt övertygad om att alla har en unik talang. Och jag är övertygad om att alla människor har en egen inre energikälla. En del hittar sin grej tidigt, andra är ”late bloomers”. Det fantastiska är att det aldrig är för sent att hitta sin grej. En del säger till och med att det är meningen med livet.

Tre frågor till dig:

  • Vad är det som är din grej? Vad är du bäst på?
  • Vilken sorts människor vill du ha omkring dig? De 7 personerna du träffar mest kommer att påverka och forma dig som människa.
  • När du ser tillbaka, kan du se ditt ”Life defining moment”?

Jag önskar dig att du hittar din energikälla, din talang och din inre drivkraft. Jag önskar dig modet att gå din egen väg. Jag önskar dig att få omge dig med människor som uppskattar dig för precis det.

//AN