Increase your negotiation skills in an international environment!

Gå till anmälan

Trust but verify

”Han ljög, utan att blinka, både för polisen och mig!” utbrast han klentroget. ”Och jag som erbjöd mig att skjutsa honom hem!”

Calle och jag hade bokat en lunch. När han närmade sig mitt bord syntes det på långt håll att han var upprörd. Calle är annars en lugn, sansad och mycket sympatisk person som alla gillar och litar på. Så jag undrade verkligen vad som hade kunnat få honom så uppskakad. ”Calle, vad har hänt?” frågade jag. Han slog sig ner, och började berätta. Så här var det:

Calle hade åkt till Ica Maxi för att handla. När han kom ut ur butiken och gick mot sin parkerade bil, hajade han till. Hans bil stod en bra bit utanför parkeringsrutan. Det såg ut som att bilen liksom inte hade blivit inkörd i rutan, utan bara halvvägs in på parkeringsplatsen. Calle undrade först häpet om han verkligen hade parkerat så illa – tills han tittade framför bilen. Och sen runt omkring bilen. Och insåg att bilen som var parkerad nos mot nos med hans bil också stod konstigt. Inkörd i fronten på hans bil. Och att flera bilar i närheten också var skadade.

Sen såg han en äldre man, i 80-årsåldern, som stod vid sin bil och stirrade på förödelsen. Hans fru stod på andra sidan bilen och stirrade på mannen.

Calle gick fram och frågade försiktigt hur det stod till, och undrade vad som hade hänt. Nu hade en annan person kommit fram som hade sett hela förloppet, och säger att han kan ställa upp som vittne. Han ger Calle sitt namn och telefonnummer.

Då berättar den äldre mannen uppskakat att han hade lagt i fel växel när han skulle backa ut från sin parkeringsplats, och att hans gaspedal måste ha fastnat. Varpå hans bil med full fart hade brakat in i bilen framför. Som i sin tur hade brakat in i bilen bakom – som hade åkt in i fronten på Calles bil. Och träffat bilarna bredvid. ”Det var jag som orsakade det här, jag tar på mig allting!” säger han ångerfullt. ”Jag ringer mitt försäkringsbolag på en gång!”

Calle, som är en metodisk person, tar upp sin mobil, fotograferar mannens bil och registreringsnummer, och skadorna på sin bil. Han undersöker sin bil närmare, och det verkar vara plåtskador, bilen verkar vara i körbart skick. Samma sak med den äldre mannens bil. Han säger att de behöver kontakta polisen också.

Calle ringer polisen och berättar vad som hänt, och ber dem att komma till platsen. ”Vet du vem som är vållande?” undrar polisen han pratar med. Calle svarar ja, och berättar att han har pratat med den äldre mannen, som har tagit på sig hela ansvaret och just nu står och pratar med sitt försäkringsbolag. ”Om ni är överens finns det ingen anledning att vi ska komma ut”, säger polisen.

Calle och den äldre mannen kommer överens om att ta det med sina försäkringsbolag direkt, och den äldre mannen ber återigen om ursäkt. Calle åker hem, kontaktar sitt försäkringsbolag, berättar vem som är vållande och får snabb hjälp.

En vecka senare blir han kontaktad av sitt försäkringsbolag. Som berättar att den äldre mannen nu blånekar. Och att han inte ringde sitt försäkringsbolag den dag som incidenten ägde rum. Och eftersom det inte finns någon polisrapport blir det lite bekymmer.

Nu inser Calle att den äldre mannen har blåst honom. Och att mannen var fullt medveten om att om han kunde hejda polisen från att komma till platsen genom att ta på sig skulden och ”ringa in det till sitt försäkringsbolag”. På så sätt skulle han komma undan. Trots vittne.

Den annars så fridsamma Calle ilsknar nu till. Och använder sina research-talanger som projektchef i IT-branschen till att spåra upp mannen och göra en bakgrundskontroll. Det visar sig att den äldre mannen bor i samma stadsdel, några gator bort. Och att han har varit vd för ett byggföretag i 30 år. Och att Calles granne känner till mannen.

Under tiden som Calle har berättat hela historien har vi hunnit till kaffet.

”Vad tänker du göra nu?” frågar jag.

”För det första har jag lärt mig att aldrig lita på en okänd människa igen, i synnerhet inte de som verkar bortkomna och ynkliga”, säger Calle. ”Och så inser jag att den här mannen måste ha gjort så här förut. Blåljugit utan betänkligheter, spelat oskyldig, ringt fejkade samtal – och kunde regelverket utan och innan och kände till kryphålen. Visste vad man skulle säga och göra för att komma undan och slippa betala. Hädanefter kommer jag att se till att ha allt dokumenterat och följa regelverket, i alla lägen. Privat och i jobbet”, sa han sammanbitet.

”Klok filosofi”, sa jag. ”Det du beskriver är beteendet hos en klockren maktförhandlare. Med tillägget ovanligt skrupelfri. Och totalt obekymrad om sitt rykte och långsiktiga relationer. Betrakta det som en nyttig livslektion. Alla förhandlare har ett grundmönster, en beteendekatalog, och nu har du lärt dig se de tecken du behöver ge akt på – och vet vad du har att göra med nästa gång du träffar på det. För de finns, i alla sammanhang och branscher. Var glad att han inte är vd för ett bolag som är kund, samarbetspartner eller leverantör till er. I dina förhandlingar – ta ingenting för givet. Inga muntliga överenskommelser eller ”det löser vi sen” med motparter du inte känner utan och innan. ”Trust but verify.”

//Anne Neppare, Cognosis