Hopp.

En lördag sitter vi och äter middag hela familjen. Äldsta sonen hade precis börjat på ett nytt jobb, yngsta sonen hade haft en tuff tenta och båda var hemma på besök. Min far, då 97 år gammal och i fin form var hos oss och hälsade på. Vi pratade om allt möjligt då yngsta sonen säger:
– Morfar, vad gjorde du när du var 18?
Morfar tittar upp, lägger ner besticken och säger:
– Jag var på fronten. Och studerade en brevkurs i matematik mellan anfallen.

Plötsligt blev det stilla vid bordet. Så kom en av de där stunderna då morfar berättade, alldeles lugnt och självklart, om något egentligen helt obegripligt. Min far kom från svensktalande delen i Finland, Österbotten.

– Jag blev inkallad samma dag jag fyllde arton. Andra världskriget var slut, men i Finland hade fortsättningskriget börjat. Ryssarna hade anfallit Karelen och tågade mot Helsingfors, Finland försvarade sig. Hela Karelen evakuerades. Istället för att studera, var jag ute i fält och visste inte från en dag till en annan vad som skulle hända. Ibland var det flyganfall, ibland granatbeskjutning, sen var det långa tider av väntan. Vi bodde i tält och grävde skyttegravar.

Men jag tänkte att det här måste ju ta slut någon gång. Så jag skrev till Hermods, och beställde en brevkurs i matematik. Och där satt jag mellan anfallen och öppnade min matematikbok, räknade uppgifter och löste problem. Sen skickade jag in dem till Hermods och fick dem rättade. När kriget tog slut ett år senare, hade jag läst tillräckligt mycket för att kunna söka in till Sjöfartsläroverket på Åland, och studera till maskinchef. Det blev min stora lycka. Och jag kommer än idag vad det stod på kuverten jag fick från Hermods: ”Tappa inte årorna. Du ska själv ro din båt.” Det höll mig uppe, och det blev min räddning.

När morfar slutade prata blev det tyst. Morfar brukade säga: “Man lämnar inte en kompis.” Jag såg att mina grabbar plötsligt förstod vad han egentligen menade med det. För honom var det inpräntat i ryggraden. Det var många tankar som for igenom mig.

• Att våga hoppas att det en dag blir fred.
• Att hjälpa andra med det man kan. Visa medmänsklighet.
• Att bestämma sig för att planera för en ljus framtid hur mörkt det än är just nu.
• Att se till att man kan själv. Ta sitt liv i sina egna händer.
• Att ta hjälp från omvärlden, söka reda på det man behöver.
• Att en vision, en dröm, kan få oss att orka igenom nästan vad som helst och komma ut med själen intakt.

Och jag tänkte att det nu är det vår tur att göra samma sak.

//Anne Neppare, Cognosis