Se till att ha ett eget Mission Possible

Jag gillar film. Och tröttnar aldrig på den där klassiska scenen när hjälten måste öppna en låst dörr för att hitta vägen till räddningen, lösningen, skatten. Det hela hänger på att det är en sinnrik mekanism som är i ett visst läge, och hjälten vet att han/hon måste trycka på rätt punkter för att få låset att gå upp. Det är helt livsavgörande, och det är bråttom. Alternativet – att dörren inte går upp – är katastrof. Man går under. Det som händer nu är att hjälten lyckas fokusera på en enda sak, använda all sin förmåga och skjuta alla störningsmoment och tvivel åt sidan. För att lyckas krävs det att han/hon uppbådar all sin instinktiva problemlösningsförmåga och ger sig tus-n på att fixa det.

Jag älskar det där momentet. Och framför allt känslan när det gått bra. Fransk film med olyckligt slut, där alla ger upp och allting går åt skogen är inget jag gillar. Faktum är att det är det värsta jag vet.

Jag var med om en sån upplevelse härom veckan, IRL. Att låset gick upp alltså. Så här var det: Jag gick en riktigt bra kurs, ”Seven Habits”. Det började med att vår kursledare stegar fram och ställer sig på en fläck i ena hörnet av rummet.
”Här är du nu,” säger han med eftertryck på tydlig göteborgska och spänner blicken i oss.
”Hur gammal tänker du bli?” frågar han sen retoriskt. ”Ta en siffra! Skriv ner den!”
Och så stegar han bestämt tre meter åt andra hållet.
”Här är du då.” Han verkligen markerar fläcken han står på, med gester och minspel.
Sen vänder han sig om och tittar bakåt, därifrån han kom.
”När du står här, och ser tillbaka, vad vill du ha gjort för att kunna säga: Jag är nöjd med mitt liv. Vad vill du ha ägnat dina dagar åt, vad vill du ha gjort – och vad vill du inte ha sysslat med?” Och så spänner han blicken i oss igen. ”Skriv ner det!”

Precis då klack det till. Jag riktigt kände hur kugghjulen rasslade. Det märkliga är att det egentligen inte är någon ny fråga – det var bara det att jag var redo och var vid en punkt där jag bara behövde få knuffen att tänka till.

Så jag började skriva så tangenterna smattrade. Och plötslig blev livet väldigt tydligt. Vad som är viktigt. Vad som gör att jag är tillfreds med det jag gör och är den person jag vill vara. Och vad jag inte tänker lägga tid på.

Här är de ingångar som fick allting att falla på plats.
• När är du som allra bäst?
• Vad ger dig energi?
• Vilka olika roller har du i livet?
• Vilka är de viktiga människorna i ditt liv?
• När du står vid den andra punkten, den där siffran du skrev, och vänder dig och ser tillbaka på vägen du gick:
• Vad vill du ha åstadkommit i dina olika roller?
• Vad vill du de människorna ska säga om dig?
• Vad vill du ha ägnat dig åt?

Vad skulle du svara? Lek med tanken: Om du skulle sätta dig ner och skriva ner dina svar, vad skulle det ge för effekt för dig?

Livet är verkligen inte enkelt och glasklart. Det dyker upp många låsta dörrar på vägen. Men det är min fasta tro att vi alla har fått egna nycklar med oss. Det gäller bara att använda dem. Bestämma sig för vart man vill gå, rita en karta och hitta bra vägvisare, rätt människor att omge sig med.

Mina vägvisare har gett mig några värdefulla tips, som jag lever efter.
• Life long learning. Lär dig något nytt varje år.
• Men om det gick, hur skulle man då göra?
• Lägg din energi på det du kan påverka. Inte på det du inte kan göra något åt.
• Om du är den smartaste människan i rummet så är du på fel ställe.
• Säg inte ”jag måste göra…”. Säg ”jag väljer att göra…”.
För det är vad det handlar om.
Det viktiga är bestämma sig för vart man vill vara på väg. Att behålla sin tro och sin kompasskurs. Även när man är vilse och det är dimma. Det kommer att gå bra till slut. Wir schaffen das.

Och du – hör av dig om du behöver lite hjälp på vägen!

//Cognosis, Anne Neppare