Tips & Artiklar

En av de saker jag gillar så mycket med mitt jobb är att få träffa så många intressanta människor och få en inblick i så många olika branscher och verksamheter. Det är mycket omväxling – ena veckan kan det vara en kurs på ett hotell i Hongkong, nästa vecka är det en gammal kursgård i Mälardalen. Vid det här laget känner jag mig hemtam och fokuserad oavsett miljö och bransch, är påläst och har koll på läget.

Men så var det en händelse under en speciell kurs som fick mig i fritt fall under några ögonblick. Den upplevelsen är ett av det starkaste minnen jag bär med mig, och jag tänker på den med jämna mellanrum – med tacksamhet, förundran och ödmjukhet.

Så här var det: Jag skulle ha en kurs för ett stort universitetssjukhus i landet. Kursen skulle äga rum i en föreläsningslokal på sjukhuset den här gången. Sjukhus är för mig en klart ovan miljö, där jag enbart vistas om jag är riktigt sjuk – eller om en familjemedlem eller vän är det. Och då har jag garanterat inte koll på läget, tvärtom. Jag klev in genom ytterdörrarna och började leta mig fram i de långa korridorerna och kände hur jag gled in i en helt annan sinnesstämning än jag i vanliga fall har inför en föreläsning.

Så fick jag syn på en expedition med glasrutor, och började gå mot den. På ena rutan såg jag på långt håll att det satt en stor plansch upptejpad. När jag kom närmare insåg jag vad den föreställde: ett nyfött spädbarn med en pytteliten blöja som låg på en mjuk filt. Och sen såg jag alla slangar och kanyler som var fästa vid bebisen. Det gick det en stöt genom hela kroppen och det knöt sig i magen när jag förstod hur sjukt det lilla barnet måste vara. Och sen höjde jag blicken och läste rubriken: ”Hjälp oss att se det friska i sjuka barn.”

Den meningen fick mig att se bilden på spädbarnet i ett nytt ljus och komma tillbaka på spåret igen. Det är ju precis det som det handlar om.

Och jag gick in i föreläsningssalen och såg på mina kursdeltagare med helt nya ögon. Varenda en som jobbade där hade precis den inställningen.

• Tron på livskraften.
• Övertygelsen att deras insats kommer att göra skillnad.
• Viljan att göra gott, läka, hela. Få någon på fötter igen.
• Envisheten och styrkan att inte ge upp, att försöka igen och igen och igen.
• Förmågan att resa sig när man misslyckas, inte tappa sin övertygelse och styrka hur svårt det än kan vara.

Den kursen blev mycket speciell. Jag gick ifrån mitt manus och inledde istället med att berätta om min upplevelse och mina tankar. Det blev knäpptyst i rummet, och sen kom responsen. En efter en räckte de upp handen och berättade om egna upplevelser som satt spår. Hur de hade tappat fotfästet och kommit tillbaka. Hur de hade vunnit segrar där alla hade trott att det var hopplöst.

Det var en stark upplevelse att få dela tankar om tro, hopp och sårbarhet. Ingen sa just de orden, men rummet fylldes av en ogripbar atmosfär av kärlek, omtanke och urstyrka.

De människor jag träffade de dagarna hade en mäktig sak gemensamt: resiliens. Förmågan att återhämta sig, komma på fötterna igen, behålla sin tro, sin styrka och framdrift, motstå kriser, sorg och motgångar. Förmågan att kunna hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar både om motståndskraft och anpassningsförmåga, förmågan att vända chocker och störningar till möjligheter till förnyelse, tänka i nya banor. Lärande, mångfald och förmåga att se den större bilden. Barns förmåga att klara en svår uppväxt. Livskraft. Överlevnad.

De dagarna och allt vi pratade om, utöver kursen, fick mig att förstå innebörden i resiliens på riktigt. Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Och det slog mig att påfallande många av alla våra kursdeltagare har precis det. Det är det som gör att jag har världens bästa jobb.

//Anne Neppare, Cognosis februari 2021

Den här veckan är den första veckan på det stora Återhämtningsåret. Jobbet har börjat igen och man har läst e-mail och tagit tag i det som behöver lösas omedelbart. Och nu är det dags att höja blicken och tänka framåt.

Du behöver en plan.

Det här året har vi ett annat läge än andra år. Så du behöver ett specialupplägg när du tar fram din plan. Ett upplägg där den psykologiska, känslomässiga delen måste ta lika stor plats – om inte större – än den logiska. Gör så här:

1. Boka ett brainstorming-möte med ditt team. I inbjudan skriver du ungefär såhär:

Mål med dagen: få energi och styrfart!

• Sätta mål för 2021
• Ha en plan
• Fokusera på rätt saker: prioritera vad som är viktigast
• Använda varje vecka, varje dag, rätt!

2. Ta fram en agenda.

1. Vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
2. Vad fungerar bra?
3. Möjligheter: vad vi ska sikta på 2021
4. Mål: omsättning – jämfört med ett vanligt år (eller 2020 eller 2019)
   • – Om vi är optimister
   • – Om vi är realister
   • – Om vi är pessimister
5. Strategisk plan: vilka kritiska framgångsfaktorer kan vi se?
6. Tidplan
7. Vem gör vad?
8. Till sist: praktiska saker som vi behöver ta tag i.

3. Led mötet. Använd Metaplan-metoden.

• Be alla ta fram Post-It lappar och penna inför mötet.
• Inled med en positiv, personlig egen bild av tillvaron.
• Ta sen en fråga i taget. Börja med vad är vi nöjda med – positiva, bra saker i tillvaron!
• Be alla att skriva ner sina svar – en sak/Post-It lapp.
  • – När alla är klara, be alla klistra upp sina lappar på väggen/ett blädderblock (Om ni kör digitalt möte får alla klistra upp sina lappar där de sitter och läsa upp sina lappar. Du skriver ner.)
  • – Ordna lapparna i ämnesområden.
  • – Skriv en rubrik på varje område.

4. Dokumentera. Skriv ner vad ni har sagt.

• Skriv allt som kom upp från punkt a och b som en lista.
• Du har nu en lång lista med positiva saker allra först. Sätt upp den där alla kan se. Be att alla sätter upp den hemma. På jobbet. Den listan kommer att få er att le och känna tillförsikt.
• Du har indikationer på en målbild. Med best case, sannolikt och worst case.
• Du har inspel på kritiska framgångsfaktorer. Välj de 5 ni tror mest på.
• Skriv sen ner de andra punkterna en i taget. Lägg till siffror, deadlines och komplettera med det du behöver, som är relevant för er.

5. Du har nu tagit fram en plan för 2021.

• Skicka ut den till alla. Be om feedback.

6. Sätt den i verket.

• Led dig själv och ditt team.
• Jobba vecka för vecka. Små steg blir till slut en tusenmila-vandring.
• Ha avstämning/avrapportering varje fredag.
• Fira segrar. Ös beröm och uppmuntran över er alla.
• Justera planen så ofta det behövs.

För att kunna leda dig själv och ditt team behöver du styrka och styrfart.

• Skaffa dig ett eget support-team. En coach, en mentor.
• Rör dig. Ta hand om din kropp, var fysiskt aktiv. Ute-gym, långpromenader.
• Ät vettigt. Ge din kropp bra bränsle.
• Fyll på mental energi. Utbildning, kurser. Böcker.
• Låt inte negativa kommentarer stå oemotsagda.

”Men för tusan, det går inte att planera det här året, ingenting är normalt eller som vanligt!” kanske någon säger till dig. ”Hur ska du kunna planera när du inte vet hur det går, det är corona-pandemi och allting är upp och ner!” fortsätter de. ”Och ingen vet från vecka till vecka vad det kommer för nya bestämmelser från FHM!”

”Jo, jag vet”, får du säga då, med stor medkänsla. ”Men att sitta och stirra in i väggen är inte ett alternativ. Det är nu det är upp till oss, var och en, att ta tag i situationen och göra det vi kan. Fokusera på det vi kan påverka och rår över. Privat och på jobbet.”

Ready or not – here I come

Vi skulle precis starta en intensivkurs i Förhandlingsteknik. Det märktes att alla deltagare var påfallande glada att få mötas, äntligen få delta i en utbildning, diskutera och få energipåfyllning. Alla höll fysisk distans som man snabbt har lärt sig – men hade en öppenhet och en speciell intensitet som var klart annorlunda. Och den känslan har varit densamma i alla kurser den här hösten.

Så kom det in en person i konferensrummet som log brett, utstrålade självkänsla, lugn och optimism. Hon var en erfaren projektledare, chef och förhandlare som ledde en stor IT-enhet inom en bank. Hon var generös med att dela med sig av sina erfarenheter, gav värdefull feedback och inspel i diskussioner, samtidigt som hon lyssnade uppmärksamt på andra. Jag tänkte att med hennes bakgrund var det nog framför allt en stabil teorigrund, energipåfyllning och uppfräschning hon behövde från kursen.

Därför var jag helt oförberedd när hon efter kursens slut kom fram och abrupt ändrade tonfall. Hennes ansikte var nu allvarligt och spänt.
– Har du tid lite? Jag har en fråga, något jag har gått och grunnat på, som har gjort mig överraskad och överrumplad. Det gäller en situation som har uppstått, som faktiskt har fått mig att börja tvivla på om jag vill vara kvar på mitt nuvarande jobb.
– Det låter inte bra, sa jag allvarligt. Vad är det som har hänt?
– Vi håller på med ett stort förändringsprojekt. Det är glasklart vad mitt uppdrag och mandat är, och vad planen är. Men det som jag inte längre kan blunda för är att en chefskollega har börjat gå in på frågor som jag ansvarar för, frångå den plan vi har tagit fram, gå förbi mig och i vissa fall ge kontraorder. Det leder till att jag får ägna tid åt att stå och försvara mig inför styrgruppen och olika beställare istället för att driva framåt. Och jag tappar energi och styrfart.
– Det är ju det du behöver mest av allt, sa jag. Inte bra.

Hon tittade på mig och var tyst en stund. Sen sa hon:
– Först tänkte jag att jag kanske överreagerade, man måste ju ha högt i tak, ifrågasätta och kunna vara flexibel. Det ju det agilt ledarskap handlar om. Men jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag blir alltmer frustrerad och ägnar alldeles för mycket tid och energi åt onödiga diskussioner med min kollega. Jag har ärligt talat aldrig varit med om det här förut. Vi borde ju ägna all vår kraft till att gå mot samma mål. Men nu när jag har suttit och lyssnat på kursen har jag börjat kunna sätta ord på saker och ting, och jag börjar förstå situationen. Jag förstår också att det inte är en slump, det är ett mönster.
– Vill du ha ett bollplank? frågade jag. Ska vi bena ut situationen och ta fram en handlingsplan?

Så kom det sig att vi satte oss ner och pratade två timmar efter kursen. Det slutade med att hon hade en plan, en analys av ”stakeholders” (intressenter) och en argumentationslinje. Men det viktigaste av allt var att hon hade fått tillbaka sin energi och drivkraft. Och med de två sakerna i ryggen var jag övertygad om att hon skulle komma tillbaka på banan igen och lyckas med sin uppgift. När vi skildes åt hade hon fått tillbaka sitt positiva lugn, skrattade och sa:
– ”Ready or not, here I come!”

När jag gick hem kände jag att jag hade gjort något bra den dagen. Om man kan vara katalysator och bollplank till en person som har förmåga, möjlighet och mandat att åstadkomma förändring, har man åstadkommit nytta. Det vi behöver nu, mer än någonsin, är starka, kloka ledare och förhandlare, som har kraft att lösa problem, framhärda fast det blåser motvind, har en tydlig målbild och tror på sin vision.

Du kan också vara den katalysatorn. Till de du möter i ditt liv – kolleger, chefer, vänner och familjemedlemmar.

Tanken slår mig – om alla skulle ge någon annan lite kraft och styrfart varje dag, skulle det sakta men säkert börja gro, hända fantastiska saker, komma nya idéer och lösningar. Och efter ett tag kommer det att ge eko i hela företaget, hela organisationen och till slut i samhället. Och vad katten – hela planeten! Jag tror på fjärilseffekten. Och att vi kan göra skillnad.

//Anne Neppare, Cognosis AB

Det finns naturlagar som övertrumfar både logik, statistik och fakta. En sån lag är att ett tillstånd inte kan vara konstant – förr eller senare ändras något. Som nu. Nu vänder det.

Vi har upplevt nerstängning, stagnation och isolering/nergång. Världen omkring oss blev tyst och paralyserad. Alla utom de som var i frontlinjen, inom sjukvården och andra samhällskritiska funktioner, höll andan, drog i handbromsen, satt stilla i båten och sökte skydd. Det var som att vi drabbades av en kollektiv mental paralysering. Man gick omkring och undrade vad som skulle hända, hur lång corona-krisen skulle bli och när vaccinet skulle komma som skulle göra att allt blev som vanligt igen.

Men under tiden har krafterna i tillvaron jobbat i det tysta, och till slut bryter en flodvåg fram som gör att vi surfar framåt, mot något nytt. Vi går inte bakåt till det som var förut – vi går framåt. Tecknen blir nu plötsligt tydliga; fenomen som varit på gång men inte fått lyftkraft tidigare får nu luft under vingarna och slår igenom med full kraft. Och jag känner att jag gillar det, mycket. Det känns ganska fantastiskt att vara med om det som händer nu.

När jag hörde ordet paradigmskifte första gången för evigheter sen kändes det abstrakt och lite dammigt, som historia, som industrialismen. Men det var precis det ordet som dök upp imorse när vaknade, och det bet sig fast. Med en lätt rysning längs ryggraden kände jag att det är det vi är med om – vi alla lever precis just nu mitt i ett formidabelt paradigmskifte. Tecknen är glasklara:

Cross-thinking. Vi tänker i nya banor, kombinerar saker som förut var helt otänkbara och hittar nya vägar, metoder, arbetssätt, produkter och tjänster som plötsligt är möjliga – och blir accepterade. Tes, antites, syntes.

Digitalisering av processer, av funktioner, flöden och tillverkning i ett fantastiskt tempo, utan hinder. I kombination med information, statistik och sannolikhetsmodeller.

Nya beteendemönster har utvecklats i ljushastighet: vi tar inte i hand, vi jobbar hemma, vi har ändrat våra hysteriska konsumtionsmönster och resebeteende. Vi hälsar på främlingar, stannar upp och byter några vänliga ord med grannar.

Utveckling och lärande i fokus. Vi går in i en era där förmågan att utvecklas och ta in ny kunskap, snabbt, kommer att vara helt avgörande. Lika viktigt kommer det att vara att utbilda, förmedla nya kunskaper och metoder. Inte bara för företag och organisationer utan lika mycket på ett personligt plan. ”Lifelong Learning” är en livsnödvändighet.

Livet stannar inte upp. Det tog bara en paus, för att sen komma tillbaka med förnyad kraft.

//Anne Neppare, Cognosis september 2020