Experimentet på Harvard Business School: Vad din hjärna sysslar med när du är upptagen med annat.

För några år sedan gick jag en kurs på Harvard Business School, i förhandlingsteknik. En av de föreläsningar som stack ut handlade om beslutsprocesser, vad hjärnan tar in och hur man agerar i komplexa situationer med mycket information där man måste ta flera beslut och välja väg, under press.

Så här gick experimentet till: ”Idag tänker jag visa er en kort film”, sa Max Bazerman, vår professor. ”Filmen visar åtta personer som joggar runt i en ring, samtidigt som de slumpmässigt passar en basketboll mellan sig. Er uppgift blir att räkna antalet passningar från de som har vit tröja på sig. Bara de. Ready?” Och så startade han filmen.

I föreläsningssalen satt ca 90 personer från jordens alla hörn, alla med gedigen utbildning bakom sig och rätt tunga jobb. Stefano som satt bredvid mig, chef på en investeringsbank i Milano, lutade sig fram och viskade konspiratoriskt: ”Jag har läst om det här experimentet, de har en överraskning i filmen, håll ögonen öppna!”

Jag tittade på filmen, räknade antalet passningar och höll ögonen öppna.

”Hur många passningar?”, sa vår professor när filmen var klar efter ca 3 minuter. ”85”, sa jag. ”89”, ropade någon annan. Det visade sig att våra gissningar varierade mellan 81 och 89, och de flesta landade på 86. En klassisk normalfördelningskurva, ”bell curve”. Sen kom vi in på konfidensintervall, dvs hur säker man var på sin gissning, och vad som får folk att lita på sina bedömningar och slutsatser.

Stefano lutade sig fram igen och väste: ”Vilken luring, de har tagit bort överraskningen i filmen, det måste vara för att det här Harvard-experimentet har blivit så känt nu. Synd, det hade varit kul att få vara med om det själv.”

Då säger vår professor: ”Hur många var det som såg gorillan?” Vi stirrar på varandra och undrar om vi har missuppfattat frågan. Det blev knäpptyst, ingen ville verka dum och säga det vi alla tänkte. ”Which gorilla, professor?” frågar till slut Stefano. ”Rätta mig om jag har fel, men jag tror inte att det var någon gorilla i den här filmen, du kanske tänker på en annan film?”

Max tittade ut över oss från sin kateder och frågar: ”Bara så att jag verkligen får det här klart för mig, om det var någon som såg en gorilla, räck upp handen!”. Vi kunde se Max leende bli bredare och bredare. ”Ingen? Är ni helt säkra?” Ingen räckte upp handen, och vi log överseende tillbaka. Max är ju trots allt professor och lever i sin egen värld, han har nog blandat ihop det här på något sätt.

”Let me show you the film again”, sa Max. “Titta noga.” Han startade filmen, vi såg samma människor långsamt springa runt i en cirkel och passa en basketboll mellan sig. Efter 2 minuter kom det in en person utklädd till gorilla, gick in i mitten av ringen, ställde sig där och slog sig för bröstet, och vandrade sen ut ur ringen, medan alla andra fortsatte att springa runt och passa bollen.

”Ok, we have 90 supposedly fairly smart people in the room, you are not blind as far as I can tell, how can you explain this to me?” sa professor Bazerman med ett brett flin. Nu var han i sitt esse, och hade vår fulla uppmärksamhet. Den föreläsningen var en av de mest fängslande jag varit på.

I korta drag var det här förklaringen: När din hjärna blir bombarderad med mycket ovana intryck eller information som inte verkar hänga ihop, kommer den att leta efter/ reagera på/ge sig själv en ”huvudorder”, definiera ett uppdrag eller en slutsats och fokusera på den. Förträngningsmekanismen kickar sen in, en grundläggande överlevnadsinstinkt, och allt som inte berör uppdraget eller slutsatsen sållas bort. Man blir helt enkelt blind för det som inte passar in i bilden. Man får tunnelseende, och klarar inte av att se eller ta in hela bilden.

Det här är ett känt fenomen inom vittnespsykologi. Selektiv perception kallas det för. Man utelämnar inte information med flit, utan det är helt enkelt hjärnan som är fullt sysselsatt med att hantera en situation under stress.

Det är därför det är så viktigt att ta in en ”second opinion” i viktiga beslut. Ha någon som ser med fräscha ögon, som inte har bildat sig en uppfattning och fastnat i sin världsbild. Och det är därför det är så viktigt att man i en ledningsgrupp har olika personligheter, uppfattningar och vågar ifrågasätta. Och kan lyssna.

Och det är framför allt därför det är så viktigt att ha en teknik och att träna sig att förhandla och att hålla viktiga presentationer. Träningen gör att du minskar stressen på din hjärna, vilket gör att du kan slappna av och använda dina sinnen fullt ut.

Efter föreläsningen var Stefano djupt skakad över att han inte såg gorillan, trots att han hade ”classified inside information”, som han sa. Han bara vägrade att tro att hans hjärna kunde bli manipulerad. Så han hävdar än idag att det var två olika filmer och att det här var professor Max privata practical joke.

Och jag? Jag vet att det stämmer. Om du vill se experimentet och läsa mer, får du en länk här: http://www.theinvisiblegorilla.com/videos.html.

//Anne Neppare, Cognosis AB