Lär dig att inleda, väcka intresse och få din publik lyssna!

Gå till anmälan
Kontakta oss

En del bara har det: Resiliens

En av de saker jag gillar så mycket med mitt jobb är att få träffa så många intressanta människor och få en inblick i så många olika branscher och verksamheter. Det är mycket omväxling – ena veckan kan det vara en kurs på ett hotell i Hongkong, nästa vecka är det en gammal kursgård i Mälardalen. Vid det här laget känner jag mig hemtam och fokuserad oavsett miljö och bransch, är påläst och har koll på läget.

Men så var det en händelse under en speciell kurs som fick mig i fritt fall under några ögonblick. Den upplevelsen är ett av det starkaste minnen jag bär med mig, och jag tänker på den med jämna mellanrum – med tacksamhet, förundran och ödmjukhet.

Så här var det: Jag skulle ha en kurs för ett stort universitetssjukhus i landet. Kursen skulle äga rum i en föreläsningslokal på sjukhuset den här gången. Sjukhus är för mig en klart ovan miljö, där jag enbart vistas om jag är riktigt sjuk – eller om en familjemedlem eller vän är det. Och då har jag garanterat inte koll på läget, tvärtom. Jag klev in genom ytterdörrarna och började leta mig fram i de långa korridorerna och kände hur jag gled in i en helt annan sinnesstämning än jag i vanliga fall har inför en föreläsning.

Så fick jag syn på en expedition med glasrutor, och började gå mot den. På ena rutan såg jag på långt håll att det satt en stor plansch upptejpad. När jag kom närmare insåg jag vad den föreställde: ett nyfött spädbarn med en pytteliten blöja som låg på en mjuk filt. Och sen såg jag alla slangar och kanyler som var fästa vid bebisen. Det gick det en stöt genom hela kroppen och det knöt sig i magen när jag förstod hur sjukt det lilla barnet måste vara. Och sen höjde jag blicken och läste rubriken: ”Hjälp oss att se det friska i sjuka barn.”

Den meningen fick mig att se bilden på spädbarnet i ett nytt ljus och komma tillbaka på spåret igen. Det är ju precis det som det handlar om.

Och jag gick in i föreläsningssalen och såg på mina kursdeltagare med helt nya ögon. Varenda en som jobbade där hade precis den inställningen.

  • Tron på livskraften.
  • Övertygelsen att deras insats kommer att göra skillnad.
  • Viljan att göra gott, läka, hela. Få någon på fötter igen.
  • Envisheten och styrkan att inte ge upp, att försöka igen och igen och igen.
  • Förmågan att resa sig när man misslyckas, inte tappa sin övertygelse och styrka hur svårt det än kan vara.

Den kursen blev mycket speciell. Jag gick ifrån mitt manus och inledde istället med att berätta om min upplevelse och mina tankar. Det blev knäpptyst i rummet, och sen kom responsen. En efter en räckte de upp handen och berättade om egna upplevelser som satt spår. Hur de hade tappat fotfästet och kommit tillbaka. Hur de hade vunnit segrar där alla hade trott att det var hopplöst.

Det var en stark upplevelse att få dela tankar om tro, hopp och sårbarhet. Ingen sa just de orden, men rummet fylldes av en ogripbar atmosfär av kärlek, omtanke och urstyrka.

De människor jag träffade de dagarna hade en mäktig sak gemensamt: resiliens. Förmågan att återhämta sig, komma på fötterna igen, behålla sin tro, sin styrka och framdrift, motstå kriser, sorg och motgångar. Förmågan att kunna hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar både om motståndskraft och anpassningsförmåga, förmågan att vända chocker och störningar till möjligheter till förnyelse, tänka i nya banor. Lärande, mångfald och förmåga att se den större bilden. Barns förmåga att klara en svår uppväxt. Livskraft. Överlevnad.

De dagarna och allt vi pratade om, utöver kursen, fick mig att förstå innebörden i resiliens på riktigt. Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Och det slog mig att påfallande många av alla våra kursdeltagare har precis det. Det är det som gör att jag har världens bästa jobb.

//Anne Neppare, Cognosis februari 2021