The Greater Good

För en tid sedan gick min pappa bort. Sorgen drabbade mig som ett klubbslag. En god vän sa att det finns något som heter ”sorgeår”. Idag vet jag att det stämmer.

Efter ett år började smärtan mattas av, och det dök upp fina minnen. Och nu, när tiden har gått ännu mer, börjar det komma insikter och tankar som jag förstår kommer från min pappa. Saker han sa, saker han gjorde, hans glädjeämnen, hans sätt att hantera motgångar och hans livsval.

Min pappa var en lugn, fridsam man som hade en inbyggd hederskänsla. Han kom från Vasa, den svensktalande delen av Finland. När han var 18 år gammal blev han inkallad till fronten, fortsättningskriget. Det som tog vid när andra världskriget var slut, då Ryssland för andra gången angrep Finland och ”erövrade” en stor del av landet – Karelen.

Som så många andra krigsveteraner pratade han aldrig om kriget. Men ibland sa han saker som jag i efterhand förstod bottnade i det han hade varit med om.

En sommarkväll ute i skärgården sitter vi och grillar korv och värmer oss vid elden. Då säger pappa: ”Man lämnar inte en kompis.” Jag tittar upp och ser att han är långt borta i tankarna. Och så säger han:

”Jag har lite ont i ryggen. Det är nog gammalt granatsplitter som spökar.” Jag var som fallen från skyarna.

”Granatsplitter?” säger jag förvirrat.

Och så börjar han berätta, fåordigt, om en dag när han var med om ett anfall med hård artilleribeskjutning vid fronten, ljudet av smällarna, granaterna som exploderade. En granat slog ner där han låg. Sen mindes han inte något mer förrän han vaknade upp på ett krigssjukhus några dagar senare. ”De lappade ihop mig och så blev jag skickad till fronten igen, men det blev nog lite splitter kvar.” Och så blev han tyst. Och sen sa han: ”Man lämnar inte en kompis.”

Den där meningen bet sig fast. Att man hjälper varandra, backar upp varandra och rycker in om man ser att någon är i nöd. Att man gör det som står i ens makt, oavsett om det är någon man känner eller en främling. Inte för att få medalj, utan för att det är en grundläggande levnadslag. Om man inte gör det är man en liten skit.

Jag inser att den lagen har styrt ett av mina viktigaste livsval – mitt yrke och mitt ämnesområde. Jag tror på förhandling och win-win. Att samarbete är bättre än maktspel. Jag tror på goda ledare, kommunikation och konfliktlösning. Jag tror på att människor kan växa. Och att få vara en katalysator i den processen är det mest fantastiska jag kan tänka mig att jobba med. Att få de goda krafterna och kloka människorna på den här planeten att bli starka och handlingskraftiga.

De som överlevde fortsättningskriget fick en medalj av finska presidenten. Den bar min pappa en gång varje år då han blev inbjuden till veteranernas dag på finska ambassaden i Stockholm. På den står det: ”För fosterlandets bästa.”

Den medaljen bär jag nu i en silverkedja runt halsen. Som en påminnelse om att ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt. Att vi måste tro på och jobba för The Greater Good.

//Anne Neppare, Cognosis